Minnesord – barnbarn Arnold:
Jag hann aldrig säga att jag älskar dig.
Behövdes det ens sägas?
Från Dag ett så älskade du mig.
En känsla som jag alltid kommer att minnas.
Du var alltid snäll, omtänksam och glad.
En sådan morfar man behöver som barn.
Nu när du passerat, ett ögonblick så var du borta. Du var så vacker på din dödsbädd, du sov så djupt, utan andetag.
Tanken var så fixerat, att jag aldrig mera kommer få höra din röst igen.
In i eviga vilan du far,
där du ska spendera dina resterande dar.
Inne i minnenas värld du är,
där håller jag dig kär.
Jag älskar dig.
Minnesord – dotter Denise:
Det är mest tomt. Ett långt liv är slut. Jäklar, vilka grejer du, CGC, var med om under detta liv.
Förmånen att vara det enda barnet är ju att man är med oavsett om man är med eller inte. Nackdelen är att man inte har syskon att dela glädje och sorg med. Men jag har tre underbara barn som alla har garanterade Cajander-gener i rakt nedstående led. Och de kommer förvalta min knasiga, underbara pappas minne, och min mamma Ruths speciella visdom ypperligt. Det gör de redan. Plus min finfina make… without whom, well you know.
Saknad och tomhet, och en önskan om en ny start på en bra plats med bra kännande varelser runt om kring.
Visst måste man lägga till Göran Tunströms dikt – med tillägget “OCH pappor“:
När mammor dör,
då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag,
då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.
Dessutom växer det inte SLY utan det växer upp en vidunderlig flora och fauna – och plötsligt är man det uråldriga trädet… HELT SJÄLV!
Minnesord – barnbarn Carla:
Min Morfar.
Han som alltid hade nära till skratt. Han som tog varje chans till ett skämt. han som älskade att ha fest, även om det var en vanlig onsdag och han bjöd på ugnspannkaka.
Han som för alltid fyllde 63, hade mer historier att berätta än det nånsin fanns tid för, som höll i körkortet alldeles för länge, som avböjde hjälp hemma ända tills det blev ett tvång. Som drömde, fantiserade, observerade, beskrev.
Min morfar, som kunde ringa och be en att köpa en flaska vin för ”det är ju så trevligt att bjuda på”, som hade över 100 tv-kanaler och kunde varenda en. Som älskade att titta på gamla inspelningar av konserter. Som älskade att vara the center of attention.
Min morfar, som man fick passa på en inandning om en ville få en syl i luften. Som lät oss syskon hoppa genom takluckan på bilen när vi var små. Som aldrig kunde bestämma sig. Som gärna velade av och an. Som älskade de där gröna marmeladkulorna man trodde ingen åt. Som höll mig sällskap på telefon på vägen hem från jobbet.
Min morfar – konstnären, skjutsarn, dyslektikern, stallhjälpen, glädjespridaren, hypokondrikern, entusiasten, supportern. Full av nyanser, känslor, klokhet, dumhet, stolleri, full i fan, fnitter och allvar.
Jag önskar jag hade haft tid att visa dig alla dramatiska moln jag fotat för dig att rita av, jag önskar att jag hunnit skicka det där brevet till dig som ligger här på bordet, jag önskar att jag igen kunde få höra dig berätta om hur det var första gången du fick på dig mjukisbyxor vid 95 års ålder. Jag önskar jag fick höra dig berätta om din barndom eller den där gången du och mormor bilade i Italienska alperna en gång till. Jag önskar att jag hade fått visa dig huset. Det är så mycket mer jag önskar att det funnits tid för.
Min morfar, han som kändes som han skulle leva för evigt. Odödlig. Han som alltid funnits där. Min morfar. Jag saknar dig.
Minnesord – Lay Cheng Lee och Soon Guan Ow, gudföräldrar i NYC:
OMG! We are so sorry to hear the news! We are also very sad at the passing on LC’s birthday twin. He was a dynamic personality and LC and I were fortunate to have met him. We shall always remember the kindness and generosity he showed us on our trip to Sweden. His passing leaves a hole in our universe. Love all the wonderful pictures you have on your tribute page. Thanks so much for letting us know.
We know he lived usch a full life that ther eis no much more we will about from you later (hope)! We love all these pictures/treasures with your Mum and everyone else in them too. It is a bit of a relief that he passed quickly and “well” but the sadness and loss must feel like a hole opened in the universe. Love and prayers.
Minnesord från Roland “Rolle” Thörnqvist:
Han var min mentor i mycket. Jag fick inspiration till egna upptåg, höstmanövrar och rysk professor och andra knasigheter. Tack Putte.
Minnesord – Tenzin Thinlay:
I saw your dad passed away after my mom a few months ago. I feel your pain during this difficult time… we keep our praer continue for all sentient beings specially this year 2020 millions of people suffering.
Please be strong.. please forwards my big hug to all of your family. I miss every a lot. Stay healthy with mr. Staffan, my prayers with you always, I still remember Carl’s arts that he gave me – and his talking.
Love from Tenzin.
Minnesord – Jonas, fd Östgötabaletten:
Jag kommer speciellt ihåg när jag träffade dom för första gången – det var när vi åkte ner till Norrköping och jag fick följa med er i bilen. Det som förvånade mig var att de båda var så intresserade av mig och vad vi skulle göra på teatern – för mig var det mest ett spännande äventyr. Dom pratade med mig som en vuxen och dom hade så stora personligheter – jag var imponerad och glad över det mötet och kommer ihåg det mycket väl.
För ett par år sen när jag var på en fest där en annan deltagare av nån anledning ringde upp din pappa så fick även jag prata en kortare stund med honom – han var ju redan då en äldre man, men jag slogs även då hur levande och intresserad han fortfarande var.
/Jonas
Ulrich Thränardt, släkting, Berlin:
Unser herzliches Beleid an Dich und Deine Familie. Es tut uns sehr leid. Wir werden ihn immer in unseren Gedanken behalten und uns gern an die Begegnungen mit ihm erinnern.
Minnesord – Birgitta Moschion, som CG hade daglig kontakt med:
To see a World in a Grain of Sand
And Heaven in a Wild Flower
Hold Infitity in the Palm of your Hand
And Eternity in an Hour.
Wm Blake…. i mina tankar… Birgitta
Elsas minnesord om Ruth och Putte
Jag vill tacka Ruth och Putte – för alla år av vänskap – 60 år!
40 av de åren fick vi tillbringa med Ruth och ta del av hennes klokskap, jordbundenhet och musikalitet. Med ett leende och en fast hand hade hon förmågan att styra sin excentriske och idésprakande man, allas vår älskade Putte.
Så många nyårsaftnar, födelsedagar, midsomrar och inte minst spontana fester och äventyr vi har upplevt tillsammans. Ruth hade ett fenomenalt minne för sångtexter på många språk. Med sin klara stämma sjöng hon på finska, tyska och svenska – allt från folkvisor, kyrkomusik till slagdängor från 1940-talet, villigt ackompanjerad av Lennarth på dragspelet. Putte uppträdde gärna i frack och chapeau-claque och deltog med liv och lust i sjungandet: Wien, Wien, nur du allein…Puttchen, du är min ögonsten…Mitt hjärtas telefon, inget nummer har…
Och även dans blev det gärna! Putte och jag stegade fram genom hallen på Tallidsvägen i vår egen danstävling i tango. Han snabbtecknade också musikalisk frågesport till Lennarths melodier. Förutom sång och dans njöt vi tillsammans av vandringar med picknick, till och med Sörmlandsleden lyckades vi avverka. En bragd som slutade med invigning av vår nya bastu i Ängby.
Med glädje minns jag många mörka augustikvällar på Blidö, där tonerna av våra röster och dragspelet ljöd över nejden, och kvällen avslutades med ett nattdopp.
Tack, Ruth och Putte.
Runa – eller Nekrolog, skriven av min barndomskompis och ständiga bästis, Ingrid Thörnqvist:
Carl-Gustav Johan Zachris Cajander har lagt ner pennan och penseln, 95 år gammal. Närmaste efterlevande är dottern Denise Vestin, med maken Staffan och barnen Carla, Bianca och Arnold.
Carl-Gustav, eller Putte, som han kallades, minns vi för hans leklynne, muntra fnittrande och snabba tankebanor.
Ett öppet sinne och nyfiket intresse för medmänniskorna underlättade beslutet att bryta upp från Finland 1955, tillsammans med kloka och jordnära hustrun Ruth och nyfödda dottern Denise. Musiken och klarinetten från tiden med orkestern Swingboys följde med när den lilla familjen lockades till en bättre framtid i Sverige. Där började den sprallige och begåvade finlandssvensken som dekoratör på Jerns skohandel, och han avslutade sitt yrkesliv som reklamchef på Philipsons lastbilar.
Från tionde våningen i det grå höghuset på Tallidsvägen i Nacka kunde glada nyårsfirare se Stockholm explodera i färger. När gode vännen Lennarth Thörnqvist tog fram dragspelet kunde alla texterna i Taubevisorna, och blev tårögda av ”Wien, Wien, nur du allein”. Ingen ville att kvällen skulle ta slut, särskilt inte Putte som ofta överraskade oss barn med nya upptåg. Frackskörten flaxade när han stegade omkring med hög hatt och cigarr i mungipan i en obetalbar imitation av komikern Groucho Marx.
Den konstnärligt begåvade Cajander hade ofta skissblocket till hands. Med reklamtecknarens snabba pennstreck fångade han sommarkänslan på Blidö, i en klipphäll eller en vassrugge. Under senare år utvecklade han måleriet med en serie färgglada damer i hattar med okynnesblickar, och han var lycklig som ett barn över uppmärksamheten när han fick ställa ut sina verk.
Men det fanns också allvar och mörka stråk i hans liv. Putte var sjutton när han och brodern Boe kallades till kriget i finska armén. Medaljen av 1. klass av Finlands Vita Ros orden som Carl-Gustav Cajander förärades vid 95 års ålder var ett viktigt erkännande.
Putte, alltid välklädd, en estet – och en man med stort hjärta. Vi är många som omfattades av värmen och välviljan. Vi minns honom med glädje. Särskilt när han – förtjust över en ny tanke eller ett roligt infall – avbröt sig själv med ett medryckande, muntert fnittrande.
Ingrid Thörnqvist